Alldeles i början av året utlyste jag en skrivartävling. Reglerna var enkla: ”Skriv en berättelse på max 1500 ord på temat ’Löftet’ och skicka in den senast den 14 januari 2022.”

Det kom in många bidrag och jag, som var enväldig domare, både berördes och drogs med när jag fick läsa om löften som getts och löften som brutit – mellan vänner, i familjer och mellan älskare. Berättelserna tog mig runt världen och genom tiderna. Men vilken var den bästa berättelsen?

Därför vann Susanne Bengtsson

Mitt val föll till slut på en finstämd text av Susanne Bengtsson från Enskede Gård. Den börjar och slutar vid ett begravningskaffe, men däremellan tar den läsaren ut till havs och till ett ensligt torp. Här finns både ett löfte och en lögn med livsavgörande betydelse. Med kortkorta scener och ögonblicksbilder tecknar Susanne en rik historia från ett Sverige för inte så länge sedan. Du kan läsa hennes vinnartext här nedan.

”Temat för just den här tävlingen fick mig att tänka på hur min farfarsfar mötte sin hustru, min farfarsmor. Det finns alltså en verklig story bakom, men detaljerna har jag så klart fixat och trixat med. Men deras historia har alltid levt med mig, jag tycker den är oerhört romantisk. Att just den texten fick vinna en tävling känns underbart och jag tackar Magnus och Bengta – som de hette – för berättelsen.”

Jag säger ett stort grattis!

Susanne har i mer än två decennier år jobbat som facköversättare, men de senaste fyra åren har hon satsat helt på att bli utgiven författare.

”Jag skriver i romanform, ofta på temat relationer och människors inneboende ensamhet. Återkommer gärna till ensamvargar och udda personer. Jag har varit nära utgivning ett par gånger men snubblat på målsnöret. Frustrerande förstås, men också kul att ha varit nära eftersom det ändå är ett litet kvitto på att jag inte är alldeles ute och cyklar i badkaret”, säger hon.

Skrivartävlingar får igång fantasin

På sin blogg, http://himmelsord.blogspot.com/ skriver Susanne om sin förtjusning i skrivartävlingar.

”Det ställer helt andra krav än när du sitter med ett romanprojekt och ett tomt ark papper, det är nästan skrämmande fritt!”

”Jag hittade den här tävlingen via Instagram”, fortsätter Susanne. ”Jag följer dig där och fick syn på tävlingen den 1 januari. Det var de fasta ramarna som fick mig att gå igång: antal ord/sidor, tid, tema. Skrivklådan vaknade till liv och fantasin började koka.”

Det är många fler än Susanne som gillar skrivartävlingar. Ett begränsat tema, ett begränsat utrymme och en deadline – det gör något med kreativiteten. Om du själv går i gång på detta har exempelvis tidningen Skriva återkommande tävlingar. Susanne brukar hitta aktuella tävlingar som författaren Eva Ullered listar i sin Skrivarlya.

Själv är jag säker på att jag kommer att ordna fler skrivartävlingar framöver. Vill du ha koll på dem kan du självklart göra som Susanne och följa mig på Instagram, men ännu säkrare är att prenumerera på mitt nyhetsbrev där jag också ger skrivtips och berättar om nya skrivarkurser.

Gör gärna det, men innan dess – läs Susanne Bengtssons vinnarbidrag!

***

Löftet

av Susanne Bengtsson

Den gamle mannen böjer ödmjukt sin seniga nacke och tänker på de år som passerat. För en sekund tycks marken under honom svikta, men så känner han äldste sonens hand i sin.

”Kom nu, far! Det blir kaffe i församlingshemmet …”

Han kastar en sista blick mot graven där blomsterhavet redan har börjat stelna i den bitande kylan och frågar sig hur länge det dröjer innan det är hans tur. Han drar efter andan och låter medvetandet färdas nästan fyrtio år tillbaka i tiden, till en myllrande, solstänkt hamn på andra sidan jordklotet. En plats han inte har skänkt en tanke på många år, men nu står den med ens så klar för honom som om det vore häromdagen.

Där, i en annan värld och en annan tid, tar han klivet ut på den smala lejdaren med en känsla av högtidlighet. Det suger till av förväntan i maggropen när han sätter foten på däck. Han ska hem! Efter trettio år på andra sidan Atlanten ska han hem, men inte som den fattige bondpojken utan som en man att räkna med. Mor och far är borta och syskonen skingrade men det är likväl hembygden han drömmer om. Där ska han köpa en gård och bruka jorden och … Ja, en kvinna ingår förstås också i planen men det får bli en senare fråga. Stark måste hon emellertid vara. Och ung, om han får möjlighet att välja.

Han anvisas en koj där det luktar som om någon varit sjuk och han tvingar ner obehaget, försöker att inte tänka på allt som kan hända under den långa resan. Det här ska bli hans sista äventyr! Han har haft all spänning han behöver i sitt liv, sett allt han drömt om och lite till. Och efter att en landsman dog så olyckligt bara några timmar innan båtens avresa – de två var från samma trakt även om de inte var bekanta – har han börjat plågas svårt av hemlängtan. Tanken på hur fort allt kan ta slut gör honom sjuk av ångest. Den döde mannen hade hustru och två barn men nu blir det i stället han, som inte har någon som väntar på honom, som med lite tur ska återse hembygden! Är det inte märkligt hur livet blir? Den döde mannen reste till Amerika i ett desperat försök att tjäna pengar så att de där hemma slapp svälta. Han hade skickat pengar påstod han, men hur mycket? Inte många kronor gissningsvis, för mannen såg inte ut att ha varit någon kraftkarl ens när han var frisk. Blek och upplöst i konturerna på ett sätt som antydde att han tog till flaskan när han väl fick ihop några dollar …

Han suckar av olust över den döde, över den förestående resan och över det löfte han avkrävdes vid landsmannens dödsbädd. Det var väl en aning obetänksamt att lova söka upp änkan, men vad annat kunde han göra? Han var inte den som vägrade en döende man hans sista önskan även om den orsakade honom själv huvudbry. Nåja, det fick ordna sig på något vis.

Efter två månaders båtresa angör man Göteborgs hamn utan några strapatser och han går i land med en känsla av att ha sluppit ur rovdjurets käftar med blotta förskräckelsen. Aldrig mer ska han sätta sin fot på ett flytetyg, det får vara nog med äventyr nu!

Tåget som tar honom från Göteborg till Växjö är nytt och fint och bebyggelsen som far förbi utanför fönstret visar hur hemlandet har förändrats. Men så är det ju ett nytt århundrade nu också, nya tider randas och allt ser nytt, större och bättre ut än trettio år tidigare.

Det dröjer innan han får tillfälle att infria löftet till den döde mannen men så en dag tar han sig ändå i kragen. Med en känsla av målmedvetenhet – han vill få det där ur världen – selar han de nya hästarna och beger sig mot angiven plats: ett litet torp som hör till ett gammalt, nedgånget bruk ett par fjärdingar österut. Han muttrar irriterat större delen av vägen men är ändå nöjd att få göra slag i saken. Att sitta i sin nyinköpta gård med detta ok hängande över axlarna känns inte bra och nu ska han äntligen bli fri.

Torpets tak är hårt bevuxet med mossa och ser insjunket ut men han noterar en präktig köksträdgård vid husets ena knut och rena gardiner i de små fönstren. Omsorg, tänker han med mild förvåning. Torpet må vara litet och eländigt men det andas omsorg. Han knackar på dörren och tar ett steg tillbaka, väntar oroligt med hatten i hand.

När dörren öppnas blir han stum, för kvinnan som möter honom är både längre och mer rakryggad än han väntat sig. Hon har håret i en stram knut, ett skarpskuret ansikte med bestämd haka och en fast blick som möter hans utan att vika en tum. Bakom den blekta men rena kjolen kikar två små ansikten fram. Sjuårsåldern, gissar han. Sju-åtta någonting, med en mor som åldrats i förtid av svält och oro …

”Jaha, vad vill han?”

Kvinnan har ett allvarsamt drag över munnen som får honom att stamma och han harklar sig irriterat. Står han här och snubblar på orden som en skolpojke? Han samlar sig och förklarar, något omständligt, sitt ärende. Hur han mötte en man, en landsman, som skulle kliva på samma båt som han själv men som föll ihop bara timmar innan båten skulle avgå. Hur han lovade framföra dödsbudet till hustrun, lovade berätta att maken hastigt insjuknat i en åkomma åt magen och avlidit mitt framför ögonen på honom. Hur han lovade …

”Skickade han med några pengar?”

Han sväljer, generad över hennes raka fråga och över den lögn han planerat. Den döde bad honom bara att muntligen informera änkan om vad som hänt men han har bestämt sig för att ljuga, eftersom han skäms å den dödes vägnar. Han halar därför upp ett par av handsvett skrynkliga sedlar, som han påstår är resultatet av makens vedermödor.

”Han bad mig lämna över detta. Och så ville jag fråga om …?”

Till sin förvåning erbjuder han kvinnan arbete som hushållerska och hela vägen hem frågar han sig varför. Hur vet han att den här kvinnan är duktig och redlig? Förvisso behöver han en hushållerska, åtminstone tills han tar sig en hustru, men att bara erbjuda första bästa kvinna arbete i det egna hemmet …? Det här kommer han att få ångra!

Och till slut blir det lingonen som fäller avgörandet, lingonsylten som får en död mans sista vädjan att bli något mycket större.

”Titta till dem, är ni snäll! Se till att de inte svälter …” hade han bett med flackande blick, varpå han drog sina sista, raspiga andetag.

Vid det här laget har änkan varit hushållerska på gården i ett knappt år och han har så smått börjat vänja sig vid att ha både henne och de två små runt sig. Hon är tystlåten och barsk och verkar alldeles sakna humor, men hon är duktig och stark. Och hon gör förbaskat gott krösamos!

När han en gråmulen tisdag, efter en middag på stekt fläsk, kokt potatis och lingonsylt, reser sig från matbordet och tackar för sig, får han en ingivelse och i nästa stund är frågan ute. Hon vänder sig om där hon står vid köksbänken, hennes händer är mjöliga och det doftar från ugnen. Hennes klara, ljusblå ögon ser på honom med förvåning medan hakans skarpa vinkel mjuknar något.

”Hur menar han?”

Han harklar sig, skruvar på sig under hennes skarpa blick. Han tvekar men får till slut ur sig frågan igen, nu något mer välformulerad. Hennes ögon dras ihop och överläppen darrar till. Han glor förbryllat. Ska hon börja lipa nu, gamla mänskan? Men hon börjar inte gråta, i stället sprider sig ett leende över hennes kantiga ansikte. Han har aldrig sett henne le förut men det gör honom märkvärdigt varm inombords. Tänka sig! Barsk och butter må hon vara, men hon har minsann ett leende som en gussängel!

”Så, vad säger du?” frågar han blygt.

”Jag säger ja”, svarar hon enkelt. ”Dum vore jag väl annars!”

Och i nästa stund, tillbaka i nuet, drabbas han av svindel. Förvirrat vrider han på huvudet och ser på de fyra vuxna barnen som nyss begravt sin mor. De granskar honom oroligt.

”Kom nu, far …”, manar de. ”Kom med och få lite kaffe, det lenar och värmer.”

”Var hon lycklig?” frågar han tafatt och de ser på honom, generade inför hans nakna allvar. ”Var hon lycklig?” upprepar han och äldste sonen svarar för dem alla.

”Ja far, visst var mor lycklig. I alla år var hon lycklig!”

Och han andas ut.

”Jag gjorde mitt bästa”, viskar han.”

(c) Susanne Bengtsson