”Du måste vara ärlig: Vill du skriva eller vill du bli författare?”
När jag träffar Madeleine Hessérus för att be henne om några råd till den som vill skriva i bokform, är detta en av de första saker hon säger.
Vi har träffats i litteratursammanhang i Örebro ett par gånger tidigare, och nu har jag bett om ett möte på över varsin kopp på ett café. Jag är nämligen nyfiken på vad hon vill säga till den som drömmer om att skriva en bok. Som redaktör och tidigare förläggare ger jag många typer av skrivråd, men nu är jag intresserad av vad en erfaren författare som Madeleine har att säga. Madeleine har skrivit på heltid sedan 90-talet och har kommit ut med flera uppmärksammade böcker.
Ändå blir jag lite förvånad av hennes svar. Är inte detta att skriva och att bli författare samma sak?
”Författarrollen är ju idag så exploaterad i media”, förklarar Madeleine. ”Vi ser kanske framför oss en person som lyfts fram medialt, som uttalar sig om allt möjligt och syns på bild, men den föreställningen är ju falsk. Man blir ju inte författare genom att synas på bild utan genom att skriva. Det går inte att komma runt. Vad jag menar är att man ju måste tycka om att verkligen sätta sig ned och skriva – och fortsätta skriva, dag efter dag. På samma sätt som en bilmekaniker antagligen måste tycka om bilar, gilla att köra och att sätta ihop och plocka isär bilar, måste en författare gilla böcker, tycka om att läsa och gilla ord, och tycka om att sätta ihop ord till meningar, meningar till stycken och stycken till berättelser.”
Själv har hon skrivit i nästan hela sitt liv. Hon skrev sagor och berättelser när hon var barn, ”för att roa mig själv”, men att bli författare var inget hon tänkte på. I stället utbildade hon sig till balettdansös och när en fotskada satte stopp för fortsatt dans, läste hon medicin och arbetade sedan inom vården, inom teatern och som lärare.
I början av 90-talet debuterade hon som dramatiker, mest av en slump. ”Jag fick för mig att skriva en radiopjäs och fick den uppsatt.” Under 90-talet skrev hon sedan en rad pjäser för radio och scen. 1997 debuterade hon i bokform med en novellsamling, Inte vackrare än i Valparaíso. På senare år har hon främst skrivit romaner. Den senaste Elefantens fot – utspelar sig i den så kallade förbjudna zonen i Tjernobyl. Den skildrar kärleken mellan två unga forskare, och människans komplicerade förhållande till civilisation och natur.
En romanidé kan dimpa ner som ett paket
Ofta får hon frågan varifrån hon hämtar sin inspiration.
”Jag har ibland själv svårt att förstå hur en romanidé uppstår. I någon mening är det mystiskt också för mig själv. Ibland upplever jag att ämnet, idén, dimper ner som ett paket framför fötterna på mig och att allt jag sedan behöver göra handlar om att öppna det där paketet och kika in i det.”
När Madeleine berättar förstår jag dock att det tar lång tid att veckla ut och skriva fram de där paketen.
”Jag tycker om att länge befinna mig i de världar som jag skapar, och har också svårt att lämna dem. Jag är inte en författare om skriver en roman om året.”
Elefantens fot kom ut 2016. De senaste åren har hon arbetat dels med en novellsamling och dels med en roman som hon hoppas ha färdigskriven våren 2022.
Så vad vill hon ge för ytterligare tips till den som vill skriva något som kan bli en hel bok – förutom det där med att vara ärlig mot sig själv? Madeleine ger tre råd.
Madeleines råd till dig som vill skriva bok
”Mitt första råd är att vara trogen det som fascinerar en, det som triggar fantasin. En roman kan ju ta lång tid att skriva, ibland flera år. Därför är det så oerhört viktigt att hitta ett ämne som kan engagera en under lång tid, som man har en stark, vibrerande, ja, jag skulle säga, fysisk känsla för. Leta efter den känslan innan du väljer vad du vill skriva om. För egen del har jag på senare tid intresserat mig mycket för förhållandet mellan civilisation och natur och vad människan gör med naturen. Det har jag varit upptagen av när jag skrev Elefantens fot.”
”Mitt andra råd är att läsa mycket. Det är ju en självklarhet kanske, men trots allt så viktigt att jag ändå vill nämna det. Själv återkommer jag också ofta till de böcker som berört mig på djupet på ett eller annat sätt, jag läser om dem flera gånger. När man läser en bok för andra, tredje eller kanske fjärde gången upptäcker man fler lager i berättelsen, man ser och får en intuitiv förståelse för hur romanen, för min del handlar det ju oftast om romaner, är uppbyggd, hur intrigen byggs eller hur författaren gestaltar människor eller miljöer, och framför allt var kraften finns i berättandet. För att kunna skriva romaner måste man ju faktiskt förstå hur man ska bygga upp en roman. Och genom att fundera på varför man återvänder till och läser om vissa böcker, kan man kanske också upptäcka vad som driver det egna berättandet, och vad man har sin, vad ska vi kalla det för … sin egen smärtpunkt.”
”Att fortsätta skriva och skriva om texter är mitt tredje råd. Se papperskorgen som din bästa vän! Texter är ”mjukt” material, de kan omformas och bearbetas och i allmänhet blir de faktiskt bättre för varje omskrivning. Jag kämpar alltid med att inte vara för protektionistisk kring mina texter, att komma ihåg att de kan skrivas om, och att det tar tid och arbete innan de är färdiga. Det kan också vara bra att ibland ta pauser. Låter man en text vila någon tid, ibland räcker det med bara något dygn, så ser man den med nya ögon och ser bättre vad som kan behöva förändras. Och andras ögon på texten är förstås också viktiga. Men tänk på att den som läser dig ska vara någon du litar på och som du känner dig trygg med, man är ju trots allt skör i den där första skrivandefasen och okänslig kritik kan vara förödande för lusten att skriva.”
”Att lära sig skriva är som att lära sig spela ett instrument”
Madeleines te är urdrucket, mitt kaffe likaså, men innan vi skiljs åt och jag går till biblioteket för att låna Elefantens fot, skickar Madeleine med ett sista tips till den som vill skriva en bok eller redan har börjat.
”Lär dig hantverket. Hantverket kommer före konsten. Att lära sig skriva är som att lära sig spela ett instrument. Till att börja med låter det kanske inte något vidare när du spelar, varken i egna eller i andras öron, och det kan ju vara tungt och påfrestande att trots det fortsätta, men träning ger som bekant färdighet. Och det finns väl ingenting som är så tillfredsställande som när man plötsligt, efter mycket träning, känner att det faktiskt bär, ja, det är en underbar känsla, och den uppväger, skulle jag säga, allt det där vardagliga slitet.”